LOEI

Loei är en liten stad uppe i norra Thailand. Det var några år sedan jag var här sist. Då fanns det knappt någonting för turister förutom det nödvändigaste. Nu har man börjat tänka om. Framför allt finns här mera inkvartering i alla prisklasser.

Stadsparken är pyntad och fin även om vattnet kanske kunde se lite renare ut, men efter att ha upplevt floderna i Kathmandu så var det här rena hälsokällan.

En paviljong i parken

En inte alltför vanlig syn i Thailand är cykelbanor. Här i Loei har man dock fått till några stråk.

Vy från utsiktskullen Phu Bo Bit. Man kan åka traktor för 20 baht nästan ända upp till toppen. Absolut värt ett besök.

Jag har en viss dragning till hundar och katter och de ställer dessutom gärna upp på bild... även om de inte alltid vet om det.

DRIVMEDELSKRIS...?

Nähädå.... Thailand har nu löst drivmedelsfrågan en gång för alla - enkelt och miljövänligt och man får samtidigt sin dagliga motion.

BERG BLAND MOLNEN

Efter en månad i Nepal var det så dags att återvända till Thailand. Hur fixar man en snygg övergång från det ena landet till det andra i bloggen?

Det här molnet påminde mig om berget Machapuchare i Pokahara och Nepal. Vi fick aldrig se det den här gången på grund av disigt väder. Men vem kunde tro att man skulle få vibbar därifrån i Phayao i Thailand.

Draken är på plats och vakar över sjön Kwan Phayao. Det dröjde innan regnen kom i år och man befarade att sjön skulle torka ut eftersom den är ganska grund.

Nu är det dock ingen fara längre som synes. Till all lycka för sjöns unika fiskfauna.

Dagen efter kvällen före då det firade Loy Krathong runt om i Thailand - så även här. I år gick det dock lugnt till väga av respekt för den nyligen avlidne kungen. De små blomsterprydda flytetygen - krathongerna - sjösattes emellertid som vanligt.

EN BUTIK I VÄRLDEN

Det finns shopping-malls, gallerior, varuhus, affärer runt om i världen ..... och så finns Krishna's Shop i utkanten av det myllrande Thamel i Kathmandu. Här, halvt nergrävd under gatan, driver sedan många år Krishna Silwal och hans hustru den lilla butiken som har det mesta av vad en turist kan behöva. Krishna är en hedersman och en av få affärsidkare här som inte försöker ta ut överpriser av turisterna.

Många av hans kunder kommer tillbaka gång på gång... om inte för att handla så för att få en trevlig pratstund över en kopp te.

Inte ser den mycket ut för världen - den lilla butiken. Ett hål i väggen brukar man säga.

Här inne härskar Krishna Silwal med frugan Rama. Ibland är även dottern här. Ett riktigt familjeföretag med andra ord.

Fru Rama visar att man även har ost i sortimentet.

CHITWAN

Ganska snart ledsnar man på att andas in den kraftigt förorenade luften i Kathmandu. För att rensaa lungorna gjorde vi en tur till Chitwan. Här ligger några av Nepals största djungelområden. De har status som nationalparker och är en stor inkomstkälla för områdets invånare. Man kan välja mellan en mängd olika safariförslag - mer eller mindre dyra. Vi tog en jeeptur med guide in i en av parkerna. Den kostade oss 55 dollar.

Tämligen omgående hamnade vi i ett träskområde. 

Här spatserade en maraboustork. Jag trodde inte att de fanns utanför Afrika.

Vi såg även skymten av några fläckiga hjortar, stora som rådjur. Annars var det klent med djurlivet, men som alltid ska man ju ha tur också. Väl tillbaka i staden litet senare fick vi höra att en noshörning hade promenerat på huvudgatan.

Ungen testade en av båtarna i träsket.

Lite miljötänk existerar trots allt i Nepal. Ville man åka taxi fick man ta häst och vagn.

Det rann en flod i utkanten av stan. Där var man strängt förbjuden att promenera. Vi hade lite svårt att förstå varför tills vi fick syn på den här gynnaren i fritt tillstånd på andra sidan vattnet.

TIHAR 2

På kvällen den tredje dagen av Tihar brukar man måla en mandala av färgpulver utanför huset där man bor. Mandalan är till för att gudinnan Laksmi ska uppmärksamma hemmet och göra ett besök. För att hon ska hitta till allas rum målar man även fotspår från mandalan till vart och ett.

Färgpulvret strös ut med händerna. Det är inte helt enkelt. Blir det fel får man "rätta" med underlagsfärgen, som i det här fallet var vit.

Så här blev det färdiga resultatet.

När det mörknat tänds även mängder av små oljelampor till gudinnans ära.

Flickorna samlas i små grupper och går runt bland husen och dansar och sjunger. Som belöning brukar de få några småsedlar. Tjejen längst fram på bilden var inte gammal, men en hejare på att dansa och var dessutom jätteduktig på engelska. Den fjärde kvällen är det pojkarnas tur att uppträda.

Ytterligare ett par exempel på mandalas. På den undre bilden har man även markerat en väg uppför trappan så att inte gudinnan Laksmi ska gå fel.

De som har råd pryder gärna sina husfasader med ljusdraperier, vilket utgör ett dekorativt inslag i gatubilden.

Den femte och sista dagen av Tihar är det "brödernas" dag. De hyllas av sina systrar och får en sjufärgad tika målad i pannan. De får även gåvor i form av frukt, kakor och snacks. I gengäld ger de systrarna pengar. Den stackars kille som inte har någon egen syster kan i stället hänga på någon kompis som har.

TIHAR 1

Tihar är en femdagars högtid som firas över hela Nepal samt i delar av Indien. Det är ljusets högtid, men också gudinnan Laksmis. För barnen är det här så nära vår julafton man kan komma.

Första dagen är de svarta fåglarnas - främst då kråkans och korpens. Man lägger ut godsaker åt fåglarna som låter sig väl smaka.

Andra dagen är tillägnad hunden. De pryds med blomsterkransar och får ofta även röda fläckar - tikas - målade i pannan.

Under den tredje dagen vördar man kon lite extra. Kon är ju även normalt ett heligt djur här, men under Tihar pryds de med blomster och målas liksom hundarna. Dessutom får de förstås extra gott att äta. Om man kryper under kon den här dagen så påstås det bringa lycka under året.

Det går åt mängder av blomstergirlanger så många är sysselsatta med tillverkning och försäljning av dessa.

Affärer och hus ska smyckas.

Man bakar även speciella bröd till den här högtiden.

JORDBÄVNINGSSKADOR

Efter den stora jordbävningen som drabbade Nepal förra året har mycket byggts upp igen, men ute på landsbygden är det fortfarande illa. Folk på gatan är mycket irriterade över regeringens sätt att (inte) använda de stora summor pengar som inkommit från olika håll i världen. Det är de små hjälporganisationerna som har gjort mest nytta ute på landet, men många bor fortfarande i tält eller i enkla plåtskjul och nu väntar ännu en vinter.

Man kan förstå den skräck folk kände när marken gungade och husen svajade i de smala gränderna i den gamla delen av Kathmandu, Här har man stöttat skadade byggnader med grova träbjälkar.

Ibland hjälper det inte att husen håller när marken under ger vika,

Många gamla tempel skadades, men det här är under renovering och kan nog räddas.

Men av andra återstår bara en hög tegel.

Det höga tornet Dharahara föll. Det rasade även under 1937 års jordbävning, men byggdes upp igen.

Den här grafittibilden visar vad som hände.

Och den här visar hur folk kände sig under jordbävningen.

DASHAIN

I oktober firar man Dashain i Nepal. Det är den kanske största högtiden under året och många nepaleser tar sig några dagars välbehövlig vila och åker iväg för att träffa släkt och vänner. Att så många ger sig av innebär att den normalt så kaotiska huvudstaden Kathmandu blir ganska behaglig att vistas i. Nackdelen är att väldigt många affärer och restauranger håller stängt.

Smoggen brukar ligga tät över staden. Luften är allt annat än behaglig att inandas och efter någon dag börjar man hosta och harkla sig precis som alla andra. Under Dashain kan dock smoggdimmorna lätta och staden framträder ur diset.

Själv firade jag Dashain i Sanothimi strax utanför stan. Här ligger en av SOS Barnbyars anläggningar och här har mitt fadderbarn vuxit upp.

Redan kl 7 på morgonen samlades bybefolkningen kring det lilla templet. Högtidligheten började med att vi blev bestänkta med vatten ur ett stort krus, som dekorerats med kodynga. Troligen hade även vattnet "spetsats" av ropen och grimaserna att döma från dem som blev extra blöta.

Det var inte med någon större entusiasm som en av de finklädda tjejerna fick "äran" att bära hem urnan till ceremonimästarens bostad efteråt.

Efter att ha blivit nedstänkta med det heliga vattnet så vidtog välsignandet. Här fick var och en en röd fläck i pannan och några väl valda ord.

Under Dashain är det också vanligt att man bygger en stor gunga av bambustänger. Här gungar sedan ung som gammal och det är ofta kö, även om det på bilden förefaller ganska lugnt.

SNART AVRESA

Det börjar dra ihop sig för en resa till Thailand igen, men även Nepal står på schemat den här gången. Det blir första gången jag besöker landet efter den stora jordbävningen....

Det höga tornet till vänster i bilden rasade när marken skakade som värst.

EN FIKA I CHIANG MAI

... kan man numera få i snart sagt varenda gathörn. Kaffedrickandet har ökat kopiöst i det här landet. Vi turister har ju alltid velat ha en kopp riktigt gott kaffe, men för 10-15 år sedan var det svårt utanför storstäderna. Åtminstone i Bangkok fanns  Starbucks och Black Canyon, men annars fick man nöja sig med att sippa Nescafé.

Numera finns riktiga kaffebryggare nästan i varenda trottoarholk. Trots de dyra bryggarna kostar inte kaffet mera än 6-10 kr. De stora kedjorna och de lite mera påkostade ställena tar förstås dubbelt så mycket eller ännu mera, Därmed inte sagt att man får bättre kaffe.

Ett sådant lite exklusivare ställe är Baan Phor Liang Meun i Chiang Mai. Man måste veta om det för att hitta dit, där det ligger på en liten bakgata.

Man möts av en märklig miljö. Det är som att kliva ut i en arkeologisk utgrävningsplats, men man ska veta att allt är nytillverkat av lokala konstnärer och bildhuggare.

Kaffet är som sagt inte så mycket bättre här än på trottoaren, men att få sitta en stund i den lummiga serveringen och slippa trafikbruset är mycket värt även det. Dessutom finns en hel del att se.