BAN LAKKHAMKAU

Byn Lakkhamkau ligger också i provinsen Luang Nam Tha i Laos, men inte lika avigt till som Ban Sida. Hit kan man utan större ansträngningar cykla. Åtminstone fram till hängbron över floden.

Den totala avsaknaden av biltrafik gjorde att barnen i byn kunde fara runt ungefär som de ville.

Och små rackarungar fanns det här, den saken var helt klar. Inte ett smack blyga var de heller.

Men barndomen är kort i de här delarna av världen. Snart nog får man börja hjälpa till så gott man kan. De här barnen har varit och skurit en slags vass som man gör kvastar av.

Husen byggs på pålar, enligt gammal tradition. Men nu börjar de murade tegelhusen bli allt vanligare även ute i byarna.

Här blir jag grundligt studerad av en liten tjej i ett av husen.

BAN SIDA

Ban Sida är en by i provinsen Luang Nam Tha i Laos. Den ligger ganska otillgängligt i och med att det är 5 kms i stort sett konstant uppförsbacke dit. De första 300 meterna är de värsta. Då är det riktigt brant. Vägen eller stigen är nätt och jämt farbar med motorcykel. Själv gick jag till fots.

För att det inte skulle bli alltför svettigt startade jag tidigt, medan morgondimman fortfarande låg tät över djungeln.

Så småningom lättade dimman, men då var jag redan framme i byn. Förändringens vindar blåser ganska hårda nu. För fyra år sedan hade man inte ens elström här uppe, men nu kan alla 500 byborna se på TV, förklarade den lokale polismannen stolt för mig. Internet lär nog dock dröja ett tag till.

De vuxna i byn vill inte gärna bli fotograferade så då får man förstås respektera det. Däremot fnittrade barnen förtjust när jag lyfte kameran mot dem.

När jag var här för några år sedan såg jag många fåglar längs stigen, men nu knappt en enda. Tyvärr skjuts småfågel i mängder här och säljs på marknaden i stan, trots att det inte är mycket till mat på en sådan liten fågel. Den här vackra fjärilen var dock ointressant ur matsynpunkt.

VÄRLDSARVET LUANG PRABANG

Så kom jag till slut ännu en gång till Luang Prabang. Inte lika mycket turister i år så det var inga problem att hitta ett rum. Priserna kryper uppåt för varje år. Mera påtagligt här än i Thailand. Det går dock fortfarande att leva väldigt billigt här.

Luang Prabang fick världsarvsstatus mycket tack vare alla vackra gamla hus som finns kvar sedan den franska tiden. Det här är Villa Santi.

Varje år efter regnperioden bygger man bambubroar över Nam Khan, som mynnar ut i Mekongfloden. För några tusenlappar får man som utlänning traska över. 1 krona motsvarar ca 1000 laotiska kip.

En annan sevärdhet är alla tempel - gamla som nya. På toppen av kullen syns ett av de nyare skapelserna.

Där det finns tempel finns det även munkar. Här får noviserna jobba hårt att ösa sand.

Nätterna var onödigt kalla medan jag var här. Den här hundvalpen var dock ordentligt påklädd.

Den här jycken hade fått en högt uppsatt position när han fick följa med husse ut och åka.

Till sist den obligatoriska bilden av solnedgången över bergen vid Mekongfloden.

MOT LAOS

Dags för en visumresa till Laos. För andra gången kommer jag att korsa gränsen från Loei. Eftersom det inte är så många turister som nyttjar den här rutten så brukar gränsövergången gå smidigt. Sedan är det inte helt fel att slå ihjäl ett par dagar i Loei heller...

Inte långt utanför staden finns fina vyer att rikta kameran emot.

Om de fjärran motiven skulle ta slut så får man rikta blicken mot den lilla världen. Den här frökapseln blev ganska snygg i motljuset, tycker jag.

Inte så långt från staden Loei firar man varje år en slags spökfestival. Här är lite reklam för den.

GOTT SLUT OCH NYTT

Det är så trivsamt i Phayao så jag blir kvar här till nästa år. Ljusfenomenen över Kwan Phayao är i ständig förändring och jag kan sitta i evigheter och bara betrakta.... Lättroad? Kanske det!

EN ANNAN SMÅSTAD

Om Nan är en liten stad så är Phayao ännu mindre, men det torde bli ändring på detta. Provinsen har fått ett stort universitet som säkert kommer att få stan att växa.

Inte långt utanför stan hittar man fortfarande gammelvärldens traktorer, men jag är inte så säker på att de måste jobba längre.

Sjön Kwan Phayao är den största sevärdheten här. Sjöar är inte så vanliga i Thailand. Den här bjuder dessutom varje kväll på solnedgångsunderhållning - om det inte är mulet förstås. Här är fiskarna ute i morgondimman.

Sjön härbärgerar en stor mängd olika fiskarter. Den här är dock bakad - fiskbullar på svenska kanske? 

Ute i sjön finns en liten holme med ett väldigt heligt tempel, dit vilka de thailändska turister som kommer tar sig med hyrd båt.

När det blir för tråkigt så anordnar någon av skolorna en parad i arla morgonstunden.

Väntan brukar bli lång för deltagarna, men så småningom kommer det hela igång.

Men när kvällen kommer är det stilla och lugnt igen. Endast turisternas kameror och telefoner smattrar mot den nedåtgående solen.

LIVAT PÅ LANDET

Ett inslag från provinsen Nan uppe i norra Thailand. Den här landsändan har kommit att bli allt mer populär bland framför allt inhemska turister. Bangkokborna letar sig hit för att uppleva frisk luft och thailändsk natur och kultur när den är som bäst.

Själv bodde jag i en familj utanför stan. Här kan man vänta sig vad som helst, t ex en nybliven ankmamma inne på toan.

Ankmamman var av förklarliga skäl lite vresig. Det var även den här gåskarlen, som helst såg att man höll sig på avstånd från honom och fruarna.

Avståndet gällde dock inte husets yngsta familjemedlem som fick behandla honom ungefär som hon ville. Säg sen att fåglar inte ser skillnad på folk och småfolk....

 Familjens katt hade lyckats fånga en ödla, men på katters vis släpptes den för en stunds lek. Ödlan var dock inte värre däran än att den for upp i ett träd med katten efter. Dock föll den till marken utan att katten han se det. Ödlan låg blick stilla på marken medan katten letade bland grenarna. Så småningom klättrade den ner, men satt en lång stund nedanför trädet och spanade - övertygad om att den fortfarande fanns där uppe. Jag tröttnade först....

OBS att katten har svenska ögon - ett blått och ett gult.