BAN LAKKHAMKAU

Byn Lakkhamkau ligger också i provinsen Luang Nam Tha i Laos, men inte lika avigt till som Ban Sida. Hit kan man utan större ansträngningar cykla. Åtminstone fram till hängbron över floden.

Den totala avsaknaden av biltrafik gjorde att barnen i byn kunde fara runt ungefär som de ville.

Och små rackarungar fanns det här, den saken var helt klar. Inte ett smack blyga var de heller.

Men barndomen är kort i de här delarna av världen. Snart nog får man börja hjälpa till så gott man kan. De här barnen har varit och skurit en slags vass som man gör kvastar av.

Husen byggs på pålar, enligt gammal tradition. Men nu börjar de murade tegelhusen bli allt vanligare även ute i byarna.

Här blir jag grundligt studerad av en liten tjej i ett av husen.

BAN SIDA

Ban Sida är en by i provinsen Luang Nam Tha i Laos. Den ligger ganska otillgängligt i och med att det är 5 kms i stort sett konstant uppförsbacke dit. De första 300 meterna är de värsta. Då är det riktigt brant. Vägen eller stigen är nätt och jämt farbar med motorcykel. Själv gick jag till fots.

För att det inte skulle bli alltför svettigt startade jag tidigt, medan morgondimman fortfarande låg tät över djungeln.

Så småningom lättade dimman, men då var jag redan framme i byn. Förändringens vindar blåser ganska hårda nu. För fyra år sedan hade man inte ens elström här uppe, men nu kan alla 500 byborna se på TV, förklarade den lokale polismannen stolt för mig. Internet lär nog dock dröja ett tag till.

De vuxna i byn vill inte gärna bli fotograferade så då får man förstås respektera det. Däremot fnittrade barnen förtjust när jag lyfte kameran mot dem.

När jag var här för några år sedan såg jag många fåglar längs stigen, men nu knappt en enda. Tyvärr skjuts småfågel i mängder här och säljs på marknaden i stan, trots att det inte är mycket till mat på en sådan liten fågel. Den här vackra fjärilen var dock ointressant ur matsynpunkt.

VÄRLDSARVET LUANG PRABANG

Så kom jag till slut ännu en gång till Luang Prabang. Inte lika mycket turister i år så det var inga problem att hitta ett rum. Priserna kryper uppåt för varje år. Mera påtagligt här än i Thailand. Det går dock fortfarande att leva väldigt billigt här.

Luang Prabang fick världsarvsstatus mycket tack vare alla vackra gamla hus som finns kvar sedan den franska tiden. Det här är Villa Santi.

Varje år efter regnperioden bygger man bambubroar över Nam Khan, som mynnar ut i Mekongfloden. För några tusenlappar får man som utlänning traska över. 1 krona motsvarar ca 1000 laotiska kip.

En annan sevärdhet är alla tempel - gamla som nya. På toppen av kullen syns ett av de nyare skapelserna.

Där det finns tempel finns det även munkar. Här får noviserna jobba hårt att ösa sand.

Nätterna var onödigt kalla medan jag var här. Den här hundvalpen var dock ordentligt påklädd.

Den här jycken hade fått en högt uppsatt position när han fick följa med husse ut och åka.

Till sist den obligatoriska bilden av solnedgången över bergen vid Mekongfloden.

MOT LAOS

Dags för en visumresa till Laos. För andra gången kommer jag att korsa gränsen från Loei. Eftersom det inte är så många turister som nyttjar den här rutten så brukar gränsövergången gå smidigt. Sedan är det inte helt fel att slå ihjäl ett par dagar i Loei heller...

Inte långt utanför staden finns fina vyer att rikta kameran emot.

Om de fjärran motiven skulle ta slut så får man rikta blicken mot den lilla världen. Den här frökapseln blev ganska snygg i motljuset, tycker jag.

Inte så långt från staden Loei firar man varje år en slags spökfestival. Här är lite reklam för den.